Är det vi som är de sjuka? Vi som kan ligga uppe på nätterna och fundera på vad fan vi sysslar med? Eller är det de som går genom livet utan ett enda bekymmer som har de verkliga svårigheterna?
Mitt problem har alltid varit att jag tänker för mycket. Allting ska analyseras in i minsta detalj, vridas och vändas på, nackdelar ska vägas mot fördelar tills ingenting finns kvar. Bara ett svart hål som omöjligen kan fyllas.
Jag och min sambo var hos våra grannar och grillade igår ikväll. En trevlig företeelse. En vuxen sådan. En händelse jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag, den förvuxna 12-åringen som inte har någonting gemensamt med sina jämnåringa, satt hos mina grannar, grillade och pratade om ”livet”. De drack öl, jag drack saft ur tetrapack. De pratade jobb, jag satt tyst och fattade ingenting. Att man har Asperger och sitter hemma framför datorn hela dagarna är ingenting att skryta om, så när de frågade om jag var ”mellan två jobb” nickade jag bara och log. Jag undrar när jag ska få känna mig som en i gänget? Med dessa vuxna människor med arbete, barn och bostadsrätt känner jag mig som en utböling. Med 30-åringarna som inte vill växa upp utan fortfarande går ut på krogen varje helg och super sig redlösa känner jag mig bara ännu mer utanför. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans. Förutom i min egen lilla värld, där jag håller fast vid flyktiga ting för att jag inte har något annat. Frågan är om jag ens vill ha en plats bland de där människorna, eller om jag är nöjd med den lilla jag faktiskt har.
Facebook är roten till mycket ont. Många smärtsamma tankar har fötts ur denna samlingsplats för högfärd, spel och meningslösa kommentarer. Gamla klasskompisar som får barn, skaffar jobb, flyttar runt i världen, umgås med vänner, följer sina drömmar och… lägger upp allt i sin statusrad för att andra ska läsa, beundra, kommentera och låta gro sin avundsjuka. Allt bakom datorskärmen, i hemmets trygga vrå.
Jag vet inte. Kanske kommer jag aldrig växa upp, skaffa jobb, få barn, gifta mig. Kanske kommer jag aldrig bli redo för ett sådant liv. Men jag får väl fortsätta drömma, hoppas, fantisera och intala mig att allt i Facebooksvännernas liv inte är sockersött, även om deras statusrader är det.