sceptico

Ska man tillåta sig själv att vara lycklig, måhända? Ska man tordas tro på att allt kommer att ordna sig? Jag har aldrig vågat det. Rädslan finns alltid där. Nu har jag en bebis i magen. En liten bebis på 10 cm som sprattlar och snurrar runt och hickar och suger på tummen – I MIN MAGE! Det är helt otroligt. Jag har ett liv i magen. Ett barn som jag och Tobias har gjort tillsammans. Nu är jag i vecka 15 och sakta men säkert börjar jag tro på att bebisen kanske vill stanna ett halvår till i min mage. Han borde ha det ganska bra. Han får godis flera gånger i veckan och ibland festar vi till det med chips och dipp. Jag ser mycket på teve så han får bra underhållning där inne. Jag skrattar mycket, så han får gratis massage. Min mage är väl inte så tokig?

Vi var på ultraljud för några veckor sedan och det var det mest fantastiska jag har varit med om – hittills iallafall. Barnmorskan var en kylig tant i övre medelåldern, men det första hon sa var ”Och här ser vi ett levande foster” och då var allt runtomkring oviktigt. Jag fick ju för sjutton se vår bebis på en skärm på väggen. Vi fick med oss många bilder där ifrån, men vi hade bara kontanter till fem av dem, så två fick vi faktiskt gratis. Kanske hade barnmorskan ett hjärta i kroppen iallafall.
Åh, bebis, åh bebis. Du är fin och bra! Nu vill jag känna dig sparka och hicka. Jag klappar på min bula, för där inne finns du.

Försäkringsbolaget Chartis ger 10 kr till Rosa Bandet bara genom att jag publicerar den här länken.

http://www.cancerforsakring.se/?bannerId=1315

I måndags gjorde jag två graviditetstest av den allra billigaste sorten. Fem för 35 kronor eller liknande. De har fungerat förut när mensen har krånglat och jag har testat mig för säkerhets skull. Den här gången skilde sig dock från de andra. Det var ett extra streck på den lilla pinnen. Dagen därpå var Tobias och jag iväg till Apoteket och köpte ett sådant där förstklassigt, högteknologiskt test med en liten display som tydligt talar om huruvida man är gravid eller ej, och dessutom hur långt gången man är. Jag gjorde testet på morgen dagen efter och där stod det, på den lilla skärmen, att jag var gravid. Fem veckor in.
Jag är rädd. Nervös. Gråtfärdig. Skakig. Fundersam. Hur ska det gå? Kommer den lilla äppelkärnan i magen vilja stanna kvar där inne, eller kommer den att vilja komma ut på en gång? Ska jag bli mamma? Kommer jag att få missfall? Hur kommer alla att reagera? Jag ringde barnmorskan idag och vi ska på möte på tisdag.

Det är inte riktigt lätt att komma överens med sig själv alla gånger. Även om jag är nöjd med min kroppskonst finns det dagar då jag tittar på människor som är odekorerade och undrar om livet kommer att vara enklare för dem, men även dagar då jag ser andra med fler tatueringar än jag och blir avundsjuk på dem. Jag antar att jag måste lära mig att jag är den jag är och att människor får ta mig så, annars får det vara. Jag kan inte ändra på mig för att behaga andra, oavsett om det gäller klädstil, tatueringar eller mitt sätt att vara. Jag är Emmi, en smånördig brud som gillar att spela spel, titta på film, klappa katter och tatuera sig. Inte någon tuff rockbrud som går på krogen och dricker öl.

Jag ska försöka utmana mig själv, bli bättre på att ta människor, men jag behöver inte offra mig själv för det.

Spenderade fredagskvällen med Tobias, hans syster Caroline och hennes pojkvän. Otroligt roligt och inte obekvämt en enda stund. Jag kände mig fri som fågeln att vara mig själv. Lärdom att dra av detta: jag passar in i smågrupper om 2-5, ej i större sammanhang om 5-20.

Är det vi som är de sjuka? Vi som kan ligga uppe på nätterna och fundera på vad fan vi sysslar med? Eller är det de som går genom livet utan ett enda bekymmer som har de verkliga svårigheterna?

Mitt problem har alltid varit att jag tänker för mycket. Allting ska analyseras in i minsta detalj, vridas och vändas på, nackdelar ska vägas mot fördelar tills ingenting finns kvar. Bara ett svart hål som omöjligen kan fyllas.

Jag och min sambo var hos våra grannar och grillade igår ikväll. En trevlig företeelse. En vuxen sådan. En händelse jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om. Jag, den förvuxna 12-åringen som inte har någonting gemensamt med sina jämnåringa, satt hos mina grannar, grillade och pratade om ”livet”. De drack öl, jag drack saft ur tetrapack. De pratade jobb, jag satt tyst och fattade ingenting. Att man har Asperger och sitter hemma framför datorn hela dagarna är ingenting att skryta om, så när de frågade om jag var ”mellan två jobb” nickade jag bara och log. Jag undrar när jag ska få känna mig som en i gänget? Med dessa vuxna människor med arbete, barn och bostadsrätt känner jag mig som en utböling. Med 30-åringarna som inte vill växa upp utan fortfarande går ut på krogen varje helg och super sig redlösa känner jag mig bara ännu mer utanför. Det känns som att jag inte hör hemma någonstans. Förutom i min egen lilla värld, där jag håller fast vid flyktiga ting för att jag inte har något annat. Frågan är om jag ens vill ha en plats bland de där människorna, eller om jag är nöjd med den lilla jag faktiskt har.

Facebook är roten till mycket ont. Många smärtsamma tankar har fötts ur denna samlingsplats för högfärd, spel och meningslösa kommentarer. Gamla klasskompisar som får barn, skaffar jobb, flyttar runt i världen, umgås med vänner, följer sina drömmar och… lägger upp allt i sin statusrad för att andra ska läsa, beundra, kommentera och låta gro sin avundsjuka. Allt bakom datorskärmen, i hemmets trygga vrå.

Jag vet inte. Kanske kommer jag aldrig växa upp, skaffa jobb, få barn, gifta mig. Kanske kommer jag aldrig bli redo för ett sådant liv. Men jag får väl fortsätta drömma, hoppas, fantisera och intala mig att allt i Facebooksvännernas liv inte är sockersött, även om deras statusrader är det.

Sitter här och har chokladångest. Jag kallsvettas och mår riktigt uselt. Följde med mamma på något shoppingståhej igår kväll och dagen avslutades med införskaffning av lite proviant på Coop. Jag var tvungen att köpa Marabous nya chokladsorter och resten är historia. En historia om ångest och bukfett. Nåväl, får jag bara tummen ur ska jag iväg och träna någon dag.

Idag har jag ju faktiskt en hel del att pyssla med. Skåp ska rensas, hår ska färgas, byxor ska sys om. Snart bär det iväg mot en ny adress och det är en del som ska ordnas innan. Jag var på Försäkringskassan igår och skaffade blanketter till en ny ansökan om bostadstillägg. I samma veva fick jag reda på att jag är berättigad till pensionärsrabatter. Det blir något att berätta för tanterna på jobbet!

Läste nyss att det den 19 november är en dubbelvisning av både Twilight och New Moon på biografen. Kilade in för att se efter om det fanns några platser kvar, men det gjorde det så klart inte. Alla tonårstjejer är ju så fruktansvärt förälskade i den där vampyren Edward. Själv blev jag mer förtjust i Bellas indiankompis, men nu när hans långa hår är avklippt och han har blivit en sådan där ”hunk” har lockelsen försvunnit. Jag undrar vad det är som är så tilldragande med blodsugare… Jag förnekar inte att jag finner dem väldig sexuella på något vis… Även om de knappast har några sådana behov?
Utan tvekan ska jag dock tvinga med Tobias på en visning av New Moon, han får stå ut med lite vampyrromans i ett par timmar.

Update: Jag är farligt nära en ätstörning när jag håller på så här… Chokladkakorna är nu kastade.

Fick idag åka med kära syster till min bror och hans sambo då hon firade födelsedag igår. Det bjöds på en mängd olika bullar, muffins och kakor och sockersugen som jag är kunde jag inte låta bli att smaka på nästan alla. Nu sitter jag här och känner mig uppsvälld. Nåväl, de där jordnötssmörbitarna och cheesecaken kanske var värda lite ångest.

Ingenting har väl egentligen blivit som jag har tänkt mig. Jag har drömt, fantiserat och hoppats, men i slutändan har livet tagit mig mot andra mål.

I dagsläget fungerar jag som hemmavarande fru, utan ring på fingret, naturligtvis. Jag städar, lagar mat till gubben när han kommer hem och smyger tyst omkring här hemma när han ska sova. Inte ens detta är ett jobb jag kan sköta ordentligt. Jag försöker med all min kraft att ändra på mig, att vara någon som en normal människa kan tycka om. Men det är inte alltid lätt, när man har svårigheter som inte syns. Och när någon frågar mig vad Asperger är, vad ska jag svara? Jag förväntas att rabbla upp en radda med besvär och se glad ut. Men jag är också ny på området. Jag har bott i det här huvudet i 23 år och haft min diagnos i sex år, men jag upptäcker hela tiden saker som är svåra, eller som har blivit enklare, eller som jag är bra på, p.g.a. Asperger. Jag får väl i fortsättning göra en mental lista med punkter som jag kan läsa upp när någon frågar.

Det är ensamt om dagarna. Det är skillnad på att ha en arbetslös karl med AS och att ha en helt normal kille med skiftjobb. Många ensamma timmar skiljer dem åt. Jag vet att jag inte kan lägga hela mitt välbefinnande på en enda person, det fungerar inte i längden. Men hur ska jag träffa människor? Jag vill ha vänner, vänner som jag orkar umgås med. Vänner som jag inte drar mig undan. Var finns de?

Häromdagen surfade jag runt på amerikanska modebloggar och stötte på det här fantastiska halsbandet. Designat av ACB och med en prislapp på 300 dollar var det kanske inget för mig… Med lite småpengar och inspiration på fickan gjorde jag stan i jakt på läderbitar och lite kedja. Skinn var dock svårt att få tag på så jag fick tänka om och tillslut blev det ett pärlhalsband för 300 kronor. Inte alls så tokigt…

Familjens inspirationstal har motsatt effekt. Istället för att känna mig peppad och redo att ta an världen, känner jag mig ensam. Fullkomligt ensam.

Jag vågar snart inte yttra ett ord, för jag vet att det kommer att leda till gråt och smärta.

Psykologen på Beroendecentrum föreslog att jag skulle träffa en kurator, vilket jag gjorde någon vecka senare. Enligt den förstnämnda behövde jag prata om allt som händer för att orka fortsätta kämpa, men vid besöket hos kuratorn kände jag mig bara dum och utelämnad. Allt hon ville ha sagt var att jag borde lämna den kvinnomisshandlande, knarkande idioten bakom mig och gå vidare med mitt liv. Jag är en ung, söt tjej som hade letat upp en farlig man att ”omvända”.

Men, vore det inte snällt om ni ville lyssna på vad jag tycker och känner? Att jag träffade A för två och ett halvt år sedan, omedveten om hans problem. Att vi blev kära och hade, och har fortfarande många fina stunder tillsammans.
Förstår ni inte att jag bara vill ha lite stöd? Lite kärlek. Från alla håll. Inte bara utläggningar om vilken dumskalle utan liv jag är som hänger upp mig och min framtid på en knarkare. Det får mig bara att känna mig ensam. För jag har ingen lust att avbyta vårt förhållande. Det som gör mig mest ledsen är inte det att han sviker mig, utan att ni får mig att känna mig ensam.
Jag vill bara kämpa, lite till.