Ska man tillåta sig själv att vara lycklig, måhända? Ska man tordas tro på att allt kommer att ordna sig? Jag har aldrig vågat det. Rädslan finns alltid där. Nu har jag en bebis i magen. En liten bebis på 10 cm som sprattlar och snurrar runt och hickar och suger på tummen – I MIN MAGE! Det är helt otroligt. Jag har ett liv i magen. Ett barn som jag och Tobias har gjort tillsammans. Nu är jag i vecka 15 och sakta men säkert börjar jag tro på att bebisen kanske vill stanna ett halvår till i min mage. Han borde ha det ganska bra. Han får godis flera gånger i veckan och ibland festar vi till det med chips och dipp. Jag ser mycket på teve så han får bra underhållning där inne. Jag skrattar mycket, så han får gratis massage. Min mage är väl inte så tokig?
Vi var på ultraljud för några veckor sedan och det var det mest fantastiska jag har varit med om – hittills iallafall. Barnmorskan var en kylig tant i övre medelåldern, men det första hon sa var ”Och här ser vi ett levande foster” och då var allt runtomkring oviktigt. Jag fick ju för sjutton se vår bebis på en skärm på väggen. Vi fick med oss många bilder där ifrån, men vi hade bara kontanter till fem av dem, så två fick vi faktiskt gratis. Kanske hade barnmorskan ett hjärta i kroppen iallafall.
Åh, bebis, åh bebis. Du är fin och bra! Nu vill jag känna dig sparka och hicka. Jag klappar på min bula, för där inne finns du.